Medverkande: Martin Soneby, Kalle Lind, Elin Nordén, Martin Krantz, Cecilia von Strokirch, Niklas Folkegård, John Pantzar och Ludde Samuelsson.
Konferencier: Marcus Johansson
DJ: Erik "Big Boss" Börén
Onsdagen den andra april 2008 var ingen vanlig Oslipatkväll. Det var en protestgala mot en cancersvulst i filmsverige: Wallanderfilmerna. Radioprogrammet Eru Edgy gjorde uppropet och Oslipat svarade. Åtta komiker hjälptes åt att göra en fantastisk kväll för att visa sitt missnöje mot det nya Wallanderprojektet som har en budget på 190 miljarder.
Konferencieren Marcus Johansson inledde med att elda upp massorna. Därefter tog Elin Nordén över scenen. Hon dolde klädsamt sin upprördhet över Wallanderprojektet och levererade istället skickligt en massa nya skämt till en publik som törstade efter underhållning mitt i allt ställningstagande.
Kvällens andra komiker för kvällen var den unge kandidaten John Pantzar, en elev till ingen mindre än Fritte Fritzson i dennes civila liv. Efter Frittes adept kom Niklas Folkegård. Han hade tagit sig hela vägen från Gävle för att skämta mycket begåvat om aktuella ämnen som utförsäljningen av Vin & Sprit och hur Sverige bör hantera OS i Peking. Publikens humör steg i takt med deras kampvilja!
Den blott 18-årige Ludde Samuelsson var näste komiker på scen. Han gjorde ett gott jobb med att hålla publikens humör uppe på topp. Sist i första akten kom den 32-årige gubben Kalle Lind som levererade rykande färska skämt om Dante Alighieri.
I pausen gick en del ut och rökte. Några gick på toaletten och några köpte dricka i baren.
Andra akten inleddes av Göteborgssonen Martin Krantz. Han vann som vanligt publikens gillande samma stund han sa hej, och utnyttjade förtroendet till att skoja om så känsliga ämnen som sitt eget parförhållande, Bibeln och Wallanderfilmerna. Efter Martin kom Cecilia von Strokirch med sin smittande glädje, kvällens allvarliga tema till trots.
Sist ut denna kväll var Martin Soneby. Han kunde inte dölja sin upprördhet över det nya Wallanderprojektet, men lyckades på något sätt ändå kanalisera sin ilska till fantastisk humor.
Efter det kunde publiken gå hem. De kunde känna sig tillfredställda dels för att de hade haft en rolig kväll, men också för att de bidragit till ett välgörande ändamål.
