Nedanstående referat är hämtat från Kristoffer Svenssons blogg.

Igår var det Välslipat och kvällen levde väl minst sagt upp till sitt förpliktigande namn. Jag var nervösare än vanligt, gick runt och grubblade på vad jag gjorde där. Jag kände mig som nån slags IKEA-bokhylla som placerats i nån gustaviansk våning. Men det blev roligt, riktigt roligt.

Marcus Johansson inledde. Började med lite konferencierskap, som funkade väldigt bra. Han blev snart du med publiken och det var bara att trycka plattan i mattan. Jag tillhör ju Markus beundrarskara, så jag njuter alltid extra när jag får se honom uppträda för en bågåvad publik, där han kloka material kommer till sin rätt. Marcus gjorde ett fint arbete igår.

Sen gick jag upp på scenen. Elegant sippandes på mitt goda kranvatten. Sen sparkade jag igång. Fick bra gensvar direkt och insåg att det var bara att köra. Jag hängde på skämt som jag hade lagt i kanske-foldern, som jag själv tycker om, men eventuellt inte publiken. Tyvärr glömde jag en del av mitt material, vilket inte är någon katastrof, men akten blev något obalanserad då jag glömde skämt av en viss karaktär. Längst fram satt två typer som överlevt finska vinterkriget, dom gav mig onda ögat, men annars verkade det inte som att publiken hatade mig.

Soran Ismail avlöste mig och rundade av första halvan storartat. Det känns så krystat att lyfta fram hans ålder, framför allt som han inte är bra för sin ålder, utan jävligt bra jämför med vem som helst. Jag kan ändå inte låta bli att tänka på hur fruktansvärt omogen jag själv var som gymnasist. Soran skriver och levererar underbart. Jag blir alltid avundsjuk på dom som får det att se så lätt ut. Publiken ville täcka hans ansikte med våta kyssar, jag tecknade åt dom att låta bli. Så dom nöjde sig med att jubla och applådera.

I pausen köpte jag en öl.

Kristoffer Appelquist - Det stora Äpplet, förfogade över hela andra halvan. Jag var barnsligt glad att äntligen få se honom köra ett helt set. Tidigare har jag bara sett honom göra kortare grejor, samt smygtittat på teveupptagningar. Han gör sig väldigt bra i det större formatet. Man vill följa med honom in i kalejdoskåpet och bli kvar där. Jag krälar i hans stoft. Han är så jävla bra. Jag inser att jag har honom att tacka för att han styrt in svensk standup på en väg där jag står och viftar med min våta tumme. Han är också en skicklig fotograf, arbetar med långa slutartider.